"Jag har rosa hår, fast det skulle bli rött. Rubinrött. Men så blev det såklart inte eftersom allting bara blev fel. När jag tvättade ut geggamojan som var mörkt lila och lite halvrosa, duschade jag i ungefär tjugo minuter i illrött och illrosa vatten. Färgen hade inte gått ur helt när jag klev ur duschen. Så nu har jag rosa hår och mitt ex hemsöker mig. Han är ett spöke för mitt nutida liv, fastän att han lever. Innan har han blockat mig på msn ett antal gånger utan någon riktig anledning. Förmodligen är det för att han inte kan stå ut med livets gång - förändringarna. Men där emellan blockeringarna och något han gjorde nyligen, ringer han mig om natten. Onykter, men ibland nykter. Denna gång var han tydligen onykter, men jag tror inte att det där var fyllesnack för det har jag hört så många gånger i hans nyktra jag. Han frågade mig vad jag tyckte om honom, och jag klargjorde att jag inte tycker om honom som jag gjorde förr. Jag klargjorde varför och jag hoppas att han förstod. Men han var onykter och det är inte säkert att han förstod. Det är inte ens säkert att han minns den natten. Men jag klargjorde att man kan inte slå sina före detta flickvänner och tro att dem fortfarande ska lita på en, vara helt orädda för en och dessutom tycka om en. För när man en dag blir slagen av sin före detta pojkvän som man fortfarande älskar kan man inte ta in vad som nyss hände. Kärleken gör en blind och här har vi beviset. Om det hade varit någon annan, eller om jag inte fortfarande hade varit så oerhört jävla kär och naiv, skulle jag nog reagera helt tvärtom. Men jag låg kvar på sängen, undrade vad som nyss hade hänt och sen sprang jag efter den person jag just då älskade. Och jag bankade på badrumsdörren för att han skulle öppna. Och jag bröt ihop utanför i tårar för jag var så jävla rädd att han skulle gå för långt med hatet mot sig själv. Jag hann aldrig fråga mig själv om jag hade gjort något fel, eller varför han gjorde det. Jag hade närvarat hela händelsen och jag visste vad som hände. Men vad jag menar är att kärleken gör en så oerhört blind att man aldrig kan se på riktigt. Det är som att bära solglasögon för att skydda sig från solen. När kärleken slår till har du på dig någon slags dräkt för att skydda dig själv mot att se alla negativa delar. Kärleken tar bara fram det bästa hos folk. När man efteråt börjar komma över personen och inse vad som egentligen har hänt. Att allting faktiskt var på riktigt och man börjar inse hur allvarligt det egentligen är, kan man inte längre hålla fast vid personen. Någonstans känner man avsmak, samtidigt en längtan efter den person han en gång var. Men avsmaken gör att man inser att man inte kan längre älska personen för det är inte den person du föll för. Du kan inte längre ge stöd till en person som inte tar emot din hjälp, och som heller inte inser vilken skada han gör andra.

Därför kan man inte ta tillbaka en person som har insett, ett år och fyra månader senare, vad han egentligen förlorade. Man är rädd och man kan inte lita på personen."

Länk till den gamla gamla bloggen