Caroline Kamensky


Jag har suttit ett tag och kollat över mina ridsports-bilder, kopierat, fört in i nya mappar osv. Sådant jag behöver för lite produktskapande. Det sista jag gjorde var en snabb överblick över bilderna från Stockholm Equestrian Games, särskilt lördagsbilderna då regnet öste ner. Jag hittade den här bilden på Caroline Kamensky och Tiesto.


Jag fotade Caroline Kamensky 2009 på Scandinavium som det sista jag gjorde för Göteborgsposten. Jag hade en dålig söndagsmorgon och jag tyckte inte att någon bild blev bra alls - och det samma verkade ryttarna tycka. Bommar föll, hästarna vägrade osv. Ingen ryttare var helt felfri. Så kom Caroline Kamensky in som sista ryttare och lyckades rida den enda felfria rundan. Och jag lyckades ta jättebra bilder på henne. Vilken tur jag hade! Och vilken tur Hon hade!


I alla fall. När jag såg henne och Tiesto i somras var det riktigt roligt att följa henne. För när man har tagit en bild på någon får man en särskilt anknytning till den personen, även om man aldrig har pratat med den. Och Caroline Kamensky är riktigt duktig. Så det var verkligen kul att se henne.



Briar 899

Den tjugonde februari tvåtusennio fick jag se, uppleva, känna och fotografera något helt fantastiskt, något som sannerligen skulle gå och har gått till historien. Aldrig tidigare, fastän mina femton år inom sporten på nacken, hade jag inte fått upp ett öga för dressyr som då.


I slutändan hade alla väntat på att Briar skulle komma ut med Jan Brink på ryggen. Det var de sista ekipaget i klassen och Briar är en legend, en stjärna. När ekipaget väl kom ut berättades det att det här var Briars sista tävling på svensk mark. Och om han skulle få tillräckligt med poäng skulle han självklart gå vidare i världscupen.  Många pratar jämt om fotbollshistoria och sällan förstår jag någonting. Jag är glad över att jag kan ta upp just det här. För efter halva Jan Brinks kürprogram var de redan solklara vinnare. Av någon anledning hade programmet hittills varit så fantastiskt så att hela publiken klappade händerna, i takt. När vi ridsportsentusiaster annars kollar på ridsport, särskilt dressyr, är vi väldigt tysta. Det är något fint, och man ska inte störa. Ändå var där flera tusen människor som satt och applåderade, i takt, vilket gjorde att vackra Briar började röra sig i samma takt. Alldeles snart såg man ett leende på Jan Brinks läppar. Innanför Scandinaviums väggar förekom något så magiskt och så känslofullt att jag nästan började gråta. Och det trängde sig igenom tv-rutorna - min moster kände likadant. Domarna kunde inte göra annat än att självklart göra Jan Brink till vinnare. Briar 899 satsade allt på sin sista tävling i Sverige, och man såg hur han älskade det.


Prata ni om era historiska mål i fotbollen, men aldrig kommer ni ha upplevt den magin jag och tusentals andra har upplevt. Det är något av det häftigaste jag har varit med om.

Till minne av OkiDoki

I förrgår meddelande tidningen RIDSPORT att Albert Zoers framgångsrika valack har dött av blodförgiftning. Tydligen hade Albert Zoer sålt honom tidigare i år och Okidoki ägdes nu av en argentinare -José Larocca som också red Okidoki när han skadades i Cannes.
Om det hade varit för något år sedan hade jag inte brytt mig så mycket. Jag hade inte vetat vem hästen var. Men när man fotograferar ridsport och går igenom startlista efter startlista, hör namn efter namn lär man sig till slut. Jag vet inte hur många ryttare och hur många hästar jag har koll på enbart pga att jag har fotat dem.
Det jag minns av Okidoki var att han var en toppenhäst, ganska lugn har jag för mig också. Till minne av honom har vi de här bilderna:
Artikel

RSS 2.0