i love him.

Min pojkvän är så himla söt.
När han kom till mig idag bar han på en jättestor bukett med blommor,
och jag var så häpen att jag inte kunde säga något och skrattade och slog honom lite lätt
i "du är dum du behöver inte men du är så jävla söt"-anda.
och så senare kom han med en stor ask After eight.


I love my baby boy.

Johnny, my Johnny

Jag tänkte berätta om en av mina största förebilder,
och om varför han borde vara en förebild för alla.
De allra flesta som är allmänbildade och har en känsla för musik vet vem
Johnny Rotten är - och om inte så sjöng han i Sex Pistols.
(Wikipedia för er som ännu inte vet).


Jag har sedan jag var fjorton år haft en stor kärlek till punken och dess historia,
överlag hela punkkulturen faktiskt. För jag har själv alltid avskytt folk som inte kan
vara sig själva, sett det som deras största svagheter och jag har alltid kämpat för
att vara mig själv. Att vara sig själv är inte så svårt, men med kämpa menar jag
att trots att jag blivit kallad tvättbjörn för att jag hade mycket kajal och överlag fått
kommentar för mina kläder och därav stått i mitt badrum om morgonarna,
fixat och helt plötsligt känt mig nervös och fått magont har jag inte vikit undan.
För det här är jag. Och därför har jag känt mig så hemma i punken.
"Home is where your heart is" som man säger.


När punken kom var den revolutionär. Den chockade verkligen människor och
pressen skrev om kulturen som något farligt och likaså sa nyhetsläsarna på tv.
Punkare var avskum och man borde hålla sig undan. Utan punken tror jag inte
att vi hade varit så öppna för piercingar idag.
I alla fall. Jag tror att många trodde att det bara var en period i många tonåringars liv.


Men jag känner så väl att Johnny Rotten har motbevisat det. Visserligen har han själv
sagt att han tycker att punken misslyckades - för den handlade om att sända ut budskapet
att vara sig själv och inte försöka vara någon annan. Det var inte meningen att en stil
skulle skapas. När Sex Pistols började bli intervjuer sa Johnny Rotten precis vad han vill.
Det gör han än idag. Om en journalist kommer med en fråga kan han likväl svara "Fuck off"
om han inte känner för att svara på den. Som journalist tror jag inte det är lätt att intervjua honom,
men han är så äkta och jag hyser en sådan respekt för denna man.
Många säger nog att han fortfarande är som en tonåring, att det enda han vill ha är uppmärksamhet
och att han är omogen. Jag tror inte ett dugg på det. Jag tror bara att han
är så oerhört trofast och verkligen håller fast på det han trodde på som ung, och att han gör det än idag.
För så svårt är det inte att vara sig själv.
Alla borde prova det.


Johnny har kanske inte påverkat mig jättemycket. Jag har alltid tänkt så som jag gör
och jag har oerhört stora problem med att ljuga. Jag mår riktigt dåligt av det.
Och jag minns vad Chris sa en gång:
"Det första jag märkte med dig var att du alltid säger vad du tycker."
Och det är verkligen sant. Jag kan inte göra något annat.











Hur kunde jag missa dig, håkan


ps i love you

Jag kan med ren, ärlig uppriktighet säga att min pojkvän Tobbe är den bästa som finns. Jag vet att det är något man säger om alla sina pojk- och flickvänner, ibland bara för att det låter bra och ibland för att man verkligen menar det. Och jag menar verkligen det jag säger.

Med Tobbe har jag inte bara haft mitt hittills längsta förhållande, utan även det förhållande som har innehållit mest ren kärlek, vänskap, uppriktighet och som dessutom har varit ett sunt förhållande. Visst har vi precis som andra par haft svackor, för eftersom relationer går upp och ner gör ju även förhållanden det. Men vi har alltid hållit ihop, gått igenom saker tillsammans och jag är väldigt tacksam över tålamodet Tobbe har haft när jag mått dåligt. På så vis vet jag att vi kan klara allt med varandra. Allt. Vi pratar inte bara utan vi lyssnar mycket på varandra. Om jag har en svartsjukekänsla i kroppen kan jag berätta det, men säga "jag vet att det är löjligt, det är fel och jag litar på dig. Men känsla i kroppen är bara obehaglig". På så vis undviker vi mängder av onödiga bråk. Vi möts med allt.


Varför jag skriver det här är för att jag inte alltid visar hur tacksam jag är för Tobbe. Jag hade för några veckor sedan ett ganska stort wake up-call och jag insåg att jag måste visa mycket mer, ge mer av mig själv. Av någon anledning har det lett till att vi är lyckligare än någonsin med varandra just nu. Det är helt underbart. Många säger att nykärleken, eller förälskelsen, försvinner -oftast runt 1 år-perioden- men jag känner snarare att den har kommit tillbaka på något vis. Den har legat och vilat ett tag för att sedan komma tillbaka, låta oss förstå exakt hur mycket vi faktiskt älskar varandra och hur mycket vi vill att allting ska fungera - hur mycket vi vill spendera livet med varandra. Och det gör oss lyckliga.


I helgen mådde jag dåligt. Jättedåligt. Vi bestämde oss för att jag skulle åka ner till Skövde och tanken var att vi skulle umgås med hans kollegor. Men jag visste inte att jag skulle må så dåligt som jag gjorde och Tobbe bestämde sig för att vi blev hemma. Istället kollade vi på tecknat, åt jättegod mat och han lät mig gråta ut på hans axel. Kanske är det inte alla som förstår det. Men jag har alltid haft svårt för att gråta, jag har aldrig kunnat gråta hur som helst som jag vet att vissa kan -inte ens som barn har jag gjort det. Att jag kan bryta ihop exakt hur jag vill framför min pojkvän betyder jättemycket för mig. Och i den stunden är han helt underbar och han är en sån jävla klippa. Jag vill inte visa mig svag, jag vill visa mig stark och jag tror många känner igen det hos mig. Men att kunna släppa allt det där och bara låta mig själv må dåligt och krama honom hårt betyder mycket för mig.


Tobbe gör mycket för mig. Han betalar tågbiljetter, mat och sådana saker när jag inte har råd. Han skippar att göra vissa saker ibland för att ta hand om mig (fastän jag önskar att det inte var så) och han gör mycket just för att jag ska må bra. Jag behöver känna att någon ställer upp för mig när jag behöver det och det vet jag att han gör. Och jag är evigt tacksam för det, för det finns inte många sådana människor.


Tobbe är den jag älskar att vakna bredvid varje morgon. Även om jag kanske är småtjurig för att han kan ha tagit täcket, eller jag har känt mig utputtad ur sängen, eller jag har ont i nacken, eller jag håller på att trilla ner på golvet eller ja något, så älskar jag att vakna där varje morgon. Precis när kroppen håller på att vakna vill jag alltid trycka mig själv hårt intill honom och jag kramar honom hårt, och jag pussar på honom lite då och då fastän munnen känns helt torr. Tobbe är den enda jag sannerligen har velat ha barn med; satt upp nödplaner ifall jag skulle råka bli gravid, planerad hur jag vill uppfostra min barn med osv. Han är den enda jag kan, trots hans val av yrke, och som jag sannerligen tror att jag kommer kunna och kan tänka mig att leva livslångt med och det är med han jag vill göra alla äventyr i livet med, med honom vid min sida.


Jag har haft pojkvän förut. Aldrig har jag kunnat se min framtid med någon så tydligt som jag gör med Tobbe.

Nu kan du få mig så lätt

Idag när jag var på väg mot Solna Centrum råkade jag av en shuffle-slump lyssna på Nu Kan du få mig så lätt (Håkan Hellström). Då insåg jag hur mycket jag saknar Göteborg. Eller, rättare sagt, jag saknar att lyssna på Håkan Hellström i Göteborg. Jag saknar allt det jag har gjort i Göteborg och att stå framför Håkan Hellström på Liseberg är en stor del av just det. Jag såg Håkan Hellström första gången i Kungsträdgården men även om han var sjukt grym där kan det nästan inte mäta sig med vad han ger på Liseberg. Det är något speciellt med Håkan Hellström på Liseberg. Det är en sådan där underbar tradition som man inte vill bryta -att se Håkan Hellström på Liseberg varje år.


Jag minns första gången jag såg Håkan Hellström med Jesper. Vi var 16 år -eller skulle bli. Jesper som var helt galen i Håkan Hellström och kunde allt om honom och Broder Daniel -Jesper som klädde sig i sjömanskostym och bar hatt. Jag minns att det var han, jag och Elin på Liseberg. Sen var vi nog fler, men jag minns dem inte. Dayna hade köat hela dagen, och satt längst fram -och henne nådde vi aldrig. Men efter det så var jag och Jesper ganska ofta på Håkan Hellström ihop. Fast, det här handlar inte om Jesper. Det här handlar om Håkan Hellström.

Jag har sett Håkan Hellström i Stockholm. Jag har sett Stockholmspublikens tråkiga Håkan Hellström-attityd. De dansar inte som göteborgare, de rör sig över huvudet taget inte alls. De sjunger inte med de kan inte alla sånger. Inte som vi. Som bor eller har bott i Göteborg, eller vi som åker till Göteborg för att uppleva fenomenet Håkan Hellström. Och jag vet inte om det bara är publiken men jag vet inte om Håkan verkligen ger sitt allt där. Fast i Halmstad var han helt okej, bättre än i Stockholm. Men det är något magiskt med Håkan på Lisebergs scen. Jag antar att han känner sig hemma.
Den här bilden är en av mina första konsertbilder. Håkan Hellström i Halmstad -min första konsert - mitt första fotopass.

När min ipod bytte låt och jag hörde de första tonerna av Nu kan du få mig så lätt togs jag tillbaka till Liseberg. Jag togs tillbaka till solnedgången i Göteborg, vimmlet av Håkan Hellström-fans, väntan i skolbänken på att dagen ska gå så att man kunde dit till Liseberg, trängseln. Jag saknar alla poppare som sitter ner på marken, asfalten, som sitter och röker och dricker alkohol i smyg i sina läskflaskor, jag saknar den grupp med människor som sakta men säkert börjar sjunga i kön och som slutar upp i en stor allsång. Alla vi tillsammans.

Jag saknar rösterna som skriks och ropar ut "här är jag håkan" fastän dem säger "jag älskar dig håkan" när bandet börjar gå upp på scen. Jag saknar Håkans leende när han drar igång sin första låt. Jag saknar hans tårar när han blir berörd av oss i publiken, jag saknar hans leende. Jag saknar när han påpekar hur långt han har kommit, och hur misslyckade hans tonårs demoner kom att bli.

Jag saknar Gårdakvarnar och skit, live. Men jag saknar mest av allt Nu kan du få mig så lätt. För det är som om benen svagas, det snurrar i huvudet och man vet inte var man ska ta vägen. Jag saknar publiken som långt innan Håkan börjar sjunga "dom är uppe på taken alla är högt över staden.." och så fortsätter dem. Jag saknar det fina ljuset på himmelen i just den stunden. Jag saknar tårarna som rinner på kinderna, jag saknar kärleksparen som alltid pussas. För vet inte vi alla hur det känns? Och har inte vi alla tänkt på Henne eller Honom när vi stått där, allt vimmel och trängsel med Håkans ord i öronen? Det är något magiskt med Nu kan du få mig så lätt. För man vet att när publiken sjunger tillbaka orden till Håkan så menar de vartenda ord. Vartenda ord.

You say in doubt we're fading out forgetting who we used to be

Jag minns första gången jag såg och hörde Sum 41. Okej, jag minns inte mer än reklamen för deras andra album Does this look infected? på ZTV (eller var det TV 3?) och musiken som strömmade ut, men jag minns det. Jag minns att jag tyckte att deras musik verkade så bra att jag bara någon vecka därefter gick till Skivlagret och köpte den. Jag minns att jag hade fått med mig min bästa vän Elin, som också skulle komma till att tycka om deras musik och även hon köpte en skiva. Jag minns att tjejen i kassan tog för mycket betalt och att jag senare var tvungen att gå tillbaka och få mer pengar tillbaka. Jag minns. Det var 2002.




© Copyright Malin Nilsson



Sum 41 kom att betyda mycket för mig. Jag var bara 11 år när jag började lyssna på dem och jag kom till att bli som ett avvikande UFO för mina grannar och klasskamrater. Ni förstår -mina klasskompisar lyssnade fortfarande på det alla andra lyssnade på, de hade liksom inte utformat en egen musiksmak och de lyssnade på det som sändes på radio. När jag bad min lärare om att få spela Does this look infected? på idrottslektionen bad mina kompisar om att få stänga av musiken för "de fick ont i huvudet". De kunde inte riktigt förstå sig på musiken. Det var inte förrän några år senare som några av dem kom till att acceptera Sum 41 men fram tills dess var jag kanske ett slags konstigt fenomen som kunde vara fan till dem.

Sum 41 har gjort att jag har träffat folk via nätet. Jag har själv haft en av de största Sum 41-klubbarna på Lunarstorm, som jag dock tog över av min dåvarande pojkvän -som jag hade träffat via klubben. Självklart mötte jag många andra och Sum 41 har knyt mig samman med andra människor IRL också -självklart. Det är ju så -music connects people. Till och med kallade jag mig för Still_waiting_ på Lunarstorm. Men Sum 41 har kommit att betyda mycket mycket mer för mig:

Med Sum 41 började jag självklart lyssna på mycket annan musik överlag, men jag utvecklade också en personlig stil. Redan när jag gick i sexan sminkade jag mig med riktigt tjocka kajalstreck under ögonen. Jag tycker fortfarande om det, men som sagt betraktades man som ett UFO. Att stå kvar och säga "det här tycker jag om, det här ska jag lyssna på" och kunna säga "det är så här jag ser ut, live with it" stärkte mig jättemycket och gav mig den självkänsla jag har idag. Under högstadiet hjälpte Sum 41:s musik mig enormt på så vis. Inte just för det med självkänslan utan de förstod mig. I alla låtar kunde jag höra och känna att de förstod eller att jag förstod dem. Jag kände att deras musik hade mening jämfört med all annan musik alla andra lyssnade på. Jag såg ingen mening i Britney Spears popmusik utan jag fann alltid mening i mina älskade Sum 41-låtar.

Jag kunde alla Sum 41:s låtar utantill. Alla. Och när jag hamnade i en situation -oavsett om jag mådde dåligt, bra eller var frustrerad eller liknande - kunde jag få någon av deras texter i huvudet. Jag kunde komma hem och lägga mig på golvet och lyssna på låtar som Some Say och Pieces. Bara för att få andas. Jag kunde -och kan fortfarande- lyssna på Hooch, Mr Amsterdam och Hyper-Insomnia-Para-Condriod (självklart kan jag hela titeln utantill) när jag inte kan sova -för det gör något med mig. Jag kan inte förklara det men jag identifierar mig så oerhört mycket med Sum 41. Jag är dem -så känns det i alla fall.


Självklart har jag velat se dem live precis som alla andra. Självklart har dem inte kommit. Självklart har jag hunnit tröttna på dem. Men vet ni vad? Man ska aldrig sluta hoppas. De kommer till Sverige i november. Till Malmö, Stockholm och Göteborg. Innerligt är jag överlycklig, även om jag inte verkar så. Jag har väntat så länge. De kommer bara till småställen, och det gör mig grymt besviken. Men jag vet att vi är många själar där ute som vill se dem. Som känner som jag har gjort. Som kanske inte älskar dem lika mycket idag men som älskade dem då. När hela livet handlade om Still Waiting, The Hell Song, Over my head och Handle This. När man skrattade åt Makes no Difference och In too Deep, och då man och älskade Fat Lip. När man kände att Pieces var en låt man verkligen behövde. Jag vet att ni finns. Ni måste gå och se Sum 41. Det måste bli stort - de måste komma tillbaka. JAG HAR VÄNTAT I ÅTTA ÅR.



Och JA det är sant! SUM 41 KOMMER TILL SVERIGE
Och tänk så här; om vi vill att de ska komma till de stora arenorna, komma tillbaka så måste vi gå. Vi måste vara många. Och jag hoppas hoppas att vi är det.





Mina favoritlåtar: Still Waiting, Hell Song, Over my head, Hyper-Insomnia-Para-Condriod, Pieces, Some Say och Handle This. Vilka är dina?

higher.

Du är bäst <3

Om drömpojkar

Jag är inte en hopplös romantiker. Jag är knappast en romantiker, och om jag är det så är jag det snarare i smyg än officiellt. Allt som oftsat tror jag inte på livslång kärlek -inte sagt att jag inte vill leva livet ut med den jag älskar- men jag har svårt för att tro att människor kan älska varandra på det sättet i så många år. Det kan vara för att jag är skilsmässobarn, det skulle ju förklara en del. Men i alla fall. Jag tror heller inte på att det bara är en person som är menad för en. Visst kan man vara menade för varandra, men inte som ett universiellt mirakel utan snarare att man är som menade för varann eftersom man passar så bra ihop. Jag har aldrig ägnat mig åt föreställningar om hur Han ser ut. Om hur pappan till mina barn ser ut eller att han är brunhårig och har gröna ögon, eller liknande. Jag dras heller inte till en viss hårfärg eller en viss ögonfärg. Det enda som är i närheten är att jag kan träffa en person och bara veta. Jag vet att det kommer klicka, att något kommer hända, att känslor kommer växa och utvecklas. Oftast kan jag också veta om det kommer hålla eller inte.
Min syster var som fjortonåring helt övertygad om att hon skulle gifta sig med Robbie Williams, och då menar jag verkligen övertygad.
Jag: Du vet att det är flera tjejer som säger så va?
Hon: Ja, men jag kommer att göra det!
Och om hon inte skulle få Robbie, ja, då skulle hennes kille vara mörk och vara åtminstone 1.80 -1.83 lång. Jag har själv aldrig tänkt så. Visst har man tänkt att ja, det skulle vara bra om han tyckte om det här och det här för i slutändan ska man ju ändå umgås med varandra. Då måste man tycka om samma saker, i alla fall några, och några intressen får man ha för sig själv. Men jag har aldrig målat upp de här bilderna, inte så att jag själv velat ha dem.
När jag träffade Tobbe 27 juni förra året var det något som drog mig till honom, även om jag kanske ändå inte riktigt visste, så som jag skrev ovan. Men efter några dagar med smsande (han smsade som en galning) så kände jag att jag ska ge honom en chans. Och det har gjort att vi är där vi är idag. Med tiden har jag också insett att han har många egenskaper som jag har skrivit om. Jag började nämligen skriva redan när jag var sju-åtta år hemma. Varje kväll skrev jag på böcker och noveller, och detta intresse har följt mig med åren. Jag skriver inte så ofta just nu, men jag har försökt särskilt mycket med just en story de senaste fem åren, där en av huvudpersonerna har egenskaper som Tobbe är väldigt lik. Är det att måla upp en bild av vad man vill ha, att se in i framtiden, eller en slump? Eller är det bara jag som lägger ihop det här helt själv?
Huvudpersonen är en sådan där lugn, cool kille med ett särskilt förflutet. Han kan säga ganska smarta, liksom visa, saker och av någon anledning ställer han upp som satan för den andra huvudpersonen. För henne är han den enda som förstår, och den enda som kan hantera henne.
Hans utseende är dock inte så likt Tobbes. Han har slitna jeans, piercingar i underläppen och en cigg bakom örat.
Men hur jag har målat upp honom, hur han är och vad han gör och när, är ganska likt Tobbe. Kusligt!
I alla fall. Målar man upp målbilder ända från man är liten av en framtida partner för att sedan leta efter den, vissa mer desperat än andra, eller hittar man den när "det är dags"? Finns det en kraft över oss som bestämmer det? Eller does love only happen?
(Jag tror på det sista)
PS: Tänk om man ska gå runt och leta efter en viss sorts person hela livet. Det är ju nästan omöjligt att hitta någon då om man är för kräsen, man blir en heartbreaker. För någonstans kan man fortfarande få känslor för folk, men det går inte att leta efter DEN hela livet eller? Man missar ju jättemycket genom att göra så. Man kanske går miste om just sitt livs kärlek bara för att man letar efter något annat! All kärlek är bra kärlek.

RSS 2.0