Jag hade väntat i åtta år. Åtta år. Det är nästan en livstid. Nästan.

Jag brukade skriva ner deras låtar i kollegieblock, jag brukar somna med deras låtar i öronen, jag brukade lyssna på dem när jag städade, när jag var arg eller ledsen, och jag brukade lyssna på dem när jag ville vara själv. Jag lyssnade på dem jämt. Jämt jämt jämt. Jag lyssnade på dem så mycket att jag fortfarande kan deras låtar. Jag lyssnade så mycket att jag fortfarande kopplar vardagen till deras musik.

Och nu var det äntligen dags. I fredags fick jag äntligen se dem. Och inte trodde jag att när jag äntligen skulle få se dem, skulle jag även fota dem. Det var grymt.