Idag när jag var på väg mot Solna Centrum råkade jag av en shuffle-slump lyssna på Nu Kan du få mig så lätt (Håkan Hellström). Då insåg jag hur mycket jag saknar Göteborg. Eller, rättare sagt, jag saknar att lyssna på Håkan Hellström i Göteborg. Jag saknar allt det jag har gjort i Göteborg och att stå framför Håkan Hellström på Liseberg är en stor del av just det. Jag såg Håkan Hellström första gången i Kungsträdgården men även om han var sjukt grym där kan det nästan inte mäta sig med vad han ger på Liseberg. Det är något speciellt med Håkan Hellström på Liseberg. Det är en sådan där underbar tradition som man inte vill bryta -att se Håkan Hellström på Liseberg varje år.

Jag minns första gången jag såg Håkan Hellström med Jesper. Vi var 16 år -eller skulle bli. Jesper som var helt galen i Håkan Hellström och kunde allt om honom och Broder Daniel -Jesper som klädde sig i sjömanskostym och bar hatt. Jag minns att det var han, jag och Elin på Liseberg. Sen var vi nog fler, men jag minns dem inte. Dayna hade köat hela dagen, och satt längst fram -och henne nådde vi aldrig. Men efter det så var jag och Jesper ganska ofta på Håkan Hellström ihop. Fast, det här handlar inte om Jesper. Det här handlar om Håkan Hellström.

Jag har sett Håkan Hellström i Stockholm. Jag har sett Stockholmspublikens tråkiga Håkan Hellström-attityd. De dansar inte som göteborgare, de rör sig över huvudet taget inte alls. De sjunger inte med de kan inte alla sånger. Inte som vi. Som bor eller har bott i Göteborg, eller vi som åker till Göteborg för att uppleva fenomenet Håkan Hellström. Och jag vet inte om det bara är publiken men jag vet inte om Håkan verkligen ger sitt allt där. Fast i Halmstad var han helt okej, bättre än i Stockholm. Men det är något magiskt med Håkan på Lisebergs scen. Jag antar att han känner sig hemma.

När min ipod bytte låt och jag hörde de första tonerna av Nu kan du få mig så lätt togs jag tillbaka till Liseberg. Jag togs tillbaka till solnedgången i Göteborg, vimmlet av Håkan Hellström-fans, väntan i skolbänken på att dagen ska gå så att man kunde dit till Liseberg, trängseln. Jag saknar alla poppare som sitter ner på marken, asfalten, som sitter och röker och dricker alkohol i smyg i sina läskflaskor, jag saknar den grupp med människor som sakta men säkert börjar sjunga i kön och som slutar upp i en stor allsång. Alla vi tillsammans.

Jag saknar rösterna som skriks och ropar ut "här är jag håkan" fastän dem säger "jag älskar dig håkan" när bandet börjar gå upp på scen. Jag saknar Håkans leende när han drar igång sin första låt. Jag saknar hans tårar när han blir berörd av oss i publiken, jag saknar hans leende. Jag saknar när han påpekar hur långt han har kommit, och hur misslyckade hans tonårs demoner kom att bli.

Jag saknar Gårdakvarnar och skit, live. Men jag saknar mest av allt Nu kan du få mig så lätt. För det är som om benen svagas, det snurrar i huvudet och man vet inte var man ska ta vägen. Jag saknar publiken som långt innan Håkan börjar sjunga "dom är uppe på taken alla är högt över staden.." och så fortsätter dem. Jag saknar det fina ljuset på himmelen i just den stunden. Jag saknar tårarna som rinner på kinderna, jag saknar kärleksparen som alltid pussas. För vet inte vi alla hur det känns? Och har inte vi alla tänkt på Henne eller Honom när vi stått där, allt vimmel och trängsel med Håkans ord i öronen? Det är något magiskt med Nu kan du få mig så lätt. För man vet att när publiken sjunger tillbaka orden till Håkan så menar de vartenda ord. Vartenda ord.