Jag är inte den som har fått allt levererat på ett silverfat framför mig. Visserligen är jag från "en vanlig svensk familj" precis som alla andra och jag är uppväxt på ett bra område i lilla Halmstad. Visst är jag ett skilsmässobarn fastän jag själv anser att jag inte far illa av det - vi var fortfarande en familj. Men jag har redan fått möta en hel del prövningar i mitt liv - som när min pappa gick bort för tio år sedan (endast nio år gammal), utfryst av ett helt samhälle som en gång var ens bästa vänner, mött många ekonomiska svårigheter och motgångar, blivit manipulerad och slagen av en före detta pojkvän - är bara några saker av det jag har gått igenom. Under senaste åren har jag fått betala mina ridlektioner själv, jag har inte kunnat säga "mamma betalar", när jag var 12 år skaffade jag och min syster oss den hund jag har tjatat om sedan jag var jätteliten - jag har helt enkelt sällan fått något helt gratis. Man kan ta livets motgångar som något dåligt, låta det ta knäcken på en, eller så kan man göra tvärtom. Man kan bli stark av det, ha mål framför sig och ge sig fan på att uppnå dem.
När jag köpte min systemkamera i januari 2008 tänkte jag inte längre än att jag bara skulle bli bra på att bilder - inte skulle jag överlägga att bli fotograf - jag skulle ju bli regissör. Så kom Emma Svensson (Rockfoto-Emma) till vår skola och föreläste. Jag som älskar musik insåg att "ja, varför börjar jag inte med konsertfoto?" - eller att jag i alla fall skulle blanda mitt musik- och mediaintresse med varandra. Dayna kom med den briljanta idén att starta en musikblogg - Musicstream - som faktiskt öppnade dörrarna oerhört mycket för mig. Jag (vi) intervjuade och fotograferade små Göteborgsband så som Kapten Hurricane, Kamensky, The Berndt, Sleeping Beauty.. Det året tog jag mig in på Håkan Hellström - min första konsert med fotopass! - och därefter var det Kulturkalaset som gällde.
Några månader därefter satt jag uppe i ett kontor med stora fönster, med utsikt ut över Göteborg. Jag befann mig i samma rum som bildchefen Anders Håkansson uppe i det omtalade GP-huset och han kollade igenom mina bilder som jag hade skrivit ut i skolan. Format A5, matt papper. Fina bilder. Jag kom att bli på Göteborgsposten våren 2009 i fem veckor (och två dagar - helgen vid Göteborg Horse Show). Jag var då 17 år. Jag hade nog totalt ett femtiotal bilder publicerade i tidningen. Första veckan träffade jag Laleh och hon kastade slängkyssar mot mig när hon åkte iväg i spårvagnen och några veckor där efter stor jag framför kronprinsessan. Också var jag på Melodifestivalen och veckan där efter Göteborg Horse Show. När jag återvände till Göteborgsposten, för att vara på nöjesredaktionen två veckor, på hösten fick jag reda på att det egentligen inte var tänkt att jag skulle ha varit där dem fem veckorna. Dem tar egentligen inte emot gymnasiepraktikanter (eller något) - men då kunde jag likväl få komma tillbaka. Med andra ord är jag ett specialfall på GP.
Jag håller koll på vilka artister jag har fotograferat. Den senaste jag fotograferade var Ozzy Osbourne
- rockstjärnelivet har alltid varit tilltalande i mina ögon och därför är det kul att fotografera legender.
Våren 2009 gjorde jag också ett fotoprojekt där jag fotade två olika genrers - mode och sport. Jag satsade fullt ut och tog mig in på HBK- och IFK Göteborg-matcher, Åby travbana och fotade V75 och jag lånade kläder från Tara, Indiska och JC. Jag lånade kläder och smycken för flera tusen och till min hjälp hade jag make up-artister både från Face Stockholm och från Drottning Blanka Gymnasium. Hösten 2009 läste jag journalistik som inriktning på min media-linje och blev "bildredaktör" på vår tidning Pure Magazine. Jag såg också till att Pure Mag. kunde ta sig in på Melodifestivalen den här våren, men innan dess hade jag även tagit mig in på Depeche Mode och ännu tidigare fixade jag en intervju med Alexander Zetterman - som är den bästa han har läst om sig själv! (
Läs den här)
I våras började jag även fotografera för Festivalphoto, och som det ser ut idag har jag på mindre än en månad blivit bildredaktör på Festivalphoto, fått en anställning på The Studio (jag skrev kontrakt idag!) och kommit in på journalistikvetenskap vid institutet för journalistik, medier och kommunikation (vid Stockholms Universitet). När jag ansökte om The Studio-jobbet var det mest för att jag visste att jag kan. Sen är det sällan man faktiskt får svar när man gör jobbansökningar via mejl, men nog fick jag det. Och nog fick jag komma och utbildas. Och nog fick jag jobbet. Det är faktiskt något av det roligaste jag har varit med om!
Jag skriver inte det här för att skryta, jag skriver det här för att jag är glad över att det har gått så bra för mig - och för att inspirera andra. Jag har i januari fotograferat i tre år. Jag har redan gjort jättemycket och som jag säger - jag har aldrig fått något levererat på ett silverfat framför mig. Det är ingen som har kommit med pengar, ingen som direkt har hjälpt min familj när vi har haft det svårt och det är ingen annan än just jag som har hjälpt mig komma dit jag är. Jag har inte haft någon som har berättat för mig hur jag skaffar ackrediteringar, jag har ingen som har berättat hur, när, var, varför. Jag har inte fotograferat med den proffsigaste utrustningen direkt utan jag började precis som alla andra med min Canon eos 400D och dess EF-S objektiv - och med det fungerade det utmärkt att fotografera konserter. Jag har många drömmar för framtiden, och det är långt tid. Men jag är nöjd med vad jag har uppnått hittills. Jättenöjd. Man kan bli precis vad man vill. Man måste bara vilja det tillräckligt mycket.
Med tanke på det jag har gått igenom hade jag likväl kunnat hamna i evigt festande, droger, dras till samma sorters killar. Jag hade faktiskt kunnat råka riktigt illa ut. Jag har valt att satsa på mitt liv, på mig själv. Jag har valt att se framåt, inte bakåt. Och det kan alla göra.
Min låda med ackrediteringar!
Vad tycker du om det här inlägget?
