Men man kan inte alltid le mot allt och alla och särskilt inte jag. Om jag mår dåligt har jag jättesvårt att låtsas som om jag inte gör det. Däremot kan jag periodvis bli glad för saker, men jag skulle aldrig kunna fejka fram ett leende. Om man inte mår bra kan man heller inte ta ansvar för alla andra och göra saker åt dem. Så kände jag i våras i skolan för jag kände att jag inte kunde stanna hemma, fastän jag mådde dåligt, utan jag behövdes i skolan. Jag ville ha högsta betyg men framför allt ville jag att vår skoltidning skulle bli bra - och jag litade inte på att den skulle bli det om jag var hemma. Jag är väldigt engagerad och i våras gick det väl över gränsen eftersom jag inte kunde låta andra ta kontrollen. Jag älskar att jobba och om jag jobbar vill jag nå ett resultat. Det här är jättefarligt.

När jag började trean i höstas tog det inte mer än två veckor innan jag kände att jag var stressad och höll på att bränna ut mig. Idag minns jag inte varför, men under hösten red jag två kvällar i veckan och på torsdagar var jag inte hemma från skolan förrän vid 20:00. Det ni. Under våren blev min stress värre och jag mådde riktigt dåligt, bl.a eftersom det var då tio år sen min pappa gick bort. Mitt humör har gått upp och ner, och ibland har jag varit tillbakadragen och så. Ibland strävar hela min kropp emot och ibland ger den efter. Att jag brände ut mig har inte bara påverkat hyn i ansiktet några gånger (fick en gång enorma stressutslag i pannan) utan självklart även mitt förhållande. Min pojkvän är en ängel som har stått ut.

Idag känner jag fortfarande av min utbrändhet. Även om jag mår bättre och skolan är över och allt det där, så känner jag av faktumet att jag har varit utbränd. Jag har hört att det kan ta jättelång tid innan man återhämtar sig och jag tror det kommer ta det. Och just idag sitter jag med migrän (dock illamåendet och inte huvudvärken) och tycker synd om mig själv. Jag börjar bli trött på att må dåligt och känner nästan att kroppen är en börda, tung att bära på. Nej, jag är inte självmordsbenägen eller liknande, men det skulle vara riktigt bra med må-bra- och ta-hand-om-dig-själv-tips. Både till mig och mina läsare.

Jag vill att folk ser det här inlägget som ett varnande tecken, särskilt ni som går i gymnasiet. Jag tror att man kan uppnå högsta betyg utan att stressa ihjäl sig. Men jag tror att man, särskilt i trean, måste unna sig att ha slappdagar (så länge de inte blir för många). Med tiden vägrade min kropp plugga och jag insåg att jag var tvungen att ta det lugnt och bara glo igenom en hel serie en hel helg och liknande. Låta sig äta hur mycket läsk, chips och godis som man vill och bara ligga i sängen en hel dag om man känner för det. Till slut kanske man tröttnar och då tar man sig upp och får saker gjort. Vissa dagar sjukanmälde jag mig och gjorde ingenting alls hemma, fastän jag visste med mig att jag hade mycket kvar att göra. Och sist men inte minst är det viktigt att göra det man tycker är roligast i livet.

Fastän jag hade mina slappdagar lyckades jag ta mig igenom de 18 uppgifter jag hade kvar i slutet. Med nöd och näppe satt jag de sista dagarna och gjorde flera uppgifter om dagen. Min kropp var fysiskt utmattad och mellan uppgifterna, när jag lät kroppen slappna av, hade jag knappt ork att lägga upp händerna på skrivbordet och skriva. De var tunga och skakade. Jag tog därför små pauser innan jag bet ihop och fortsatte med nästa. Jag fick till slut alla uppgifter gjorda och det slutade med att jag också fick stipendium för framstående studieresultat. Man ska inte nå upp i slutet, när slutet är nära.