Stories of New York -

oh to be young again

Jag tänker. Det finns så mycket jag vill göra som jag inte har tid med. Nu menar jag inte bara de drömmar jag har för framtiden utan snarare vardagliga saker som jag önskar att jag hade tid med. Jag är arbetslös och jag känner att jag inte har tid med det. Det är helt sjukt. Vart tar tiden vägen och varför känner jag mig så stressad?

Konstigt nog, för människor brukar inte vilja var så ung som jag ska säga nu, vill jag vara femton-sexton år. Jag vill ha tid till att verkligen lyssna på musik och skriva. Att skriva har alltid varit ett intresse och en passion jag har, men också en stor begåvning jag har haft. Jag har sällan haft stavfel och jag har alltid haft en stor fantasi. Ända sedan jag var riktigt liten, då pratar vi om 6 - 7 års åldern, har jag suttit vid datorn och fyllt textdokument efter textdokument med bokstäver, ord, meningar, stycken, kapitel. Jag började redan i den här åldern skriva böcker. När jag blev äldre fick jag dock anstränga mig mer i skolan än vid mina böcker vilket gjorde att när jag senare återfick behovet av att skriva började jag med poesi. Det krävde såklart inte lika mycket av mig.

Jag minns hur det var att vara en poet. Man var känslosam och försökte alltid hitta något att skriva om. Man sökte nästan dramatiken och tragiken i ens liv för att kunna beskriva den. Jag minns när jag var 16 år och nyss hade börjat gymnasiet. Allt som oftast brukade jag spendera helgerna framför datorn och skriva, och ibland tog jag in mammas laptop i rummet. Då släckte jag ner, tände ljus och lyssnade på Kent - och skrev poesi. Och åren innan jag var 16 var poesi något som jag och Elin (Aleks) i princip andades. Vi skrev till och med en låt.

Idag har jag ingen inspiration till att skriva. Ingen alls. Och jag har slutat lyssna på musik med känsla.

Jag hatar att jag inte ägnar den tiden åt mig själv men jag har fått lägga så oerhört mycket energi på skolan, och sen har jag mått ganska kasst. Men det gör ont i mig. Det gör ont i mig att läsa om andra bloggares intresse för att skriva för att jag vet att jag själv inte använder gåvan jag har. Jag har inte tid med den. Det gör ont i mig att inte andas poesi och leva för den som jag gjorde då, för då tror jag att något är fel. Som om jag inte känner, inte lever. Dock vet jag att livet i så fall är mer utan problem än vad det var då.

Och konstigt nog kan jag inte skriva när jag har ett förhållande.

Men mina läsare får ju inte reda på att jag har det enorma intresset för att skriva. Jag skriver ju aldrig om det och jag publicerar aldrig några dikter. På sockerdricka går jag under namnet Candyshot, för er som har socker. Där kan ni läsa ganska gamla dikter av mig, men det vore roligt om ni ville läsa.

En gammal dikt, skriven 2008.

Nintendo, sex och slag

Jag tyckte jag var stor men trots allt,
jag var bara femton år
när jag träffade dig, när du fann mig
Vi kände oss värdelösa och bortglömda,
men nu efteråt, det var nog aldrig så.
Jag gav dig mina ord och mina nätter,
Men vad fick jag?
Du bröt ner mig i småbitar,
det skulle inte längre finnas något Jag.
och visst hade jag alltid ett val, jag kunde alltid stå emot
men jag var femton år, förälskad och svag.

Jag trodde jag var som svagast när jag mötte dig,
men den svaghet jag kände när jag sjönk i dina ögon
var bara en början på något som senare blev
till en rädsla.
Vi var aldrig Romeo och Julia,
Vi dog innan vi tog död på varandra.

Jag var femton år, förälskad och svag
Jag gav dig min kärlek och mina bitar av Jag
Jag fick Nintendo, meningslöst sex och ett slag

2010-07-20 @ 00:24:45 Livet Permalink

Shout it!

Tyckt av: Bina

Fasen var bra dikt därdu, fortsätt så , du kan gå hur långt somhelst

2010-07-20 @ 00:59:17

Tyckt av: Karin

Känner igen den där känslan av att ha tappat nånting. För mig kom det inte på gymnasiet utan senare när jag läste på högskolan. Jag slutade läsa skönlitteratur, jag slutade skriva (för skrivandets egen skull). Jag gick ju medieutbildning och det var som att all kreativiteten gick åt till att bara ta hand om alla uppgifter man hade i skolan. Sen efter att jag började jobba så dröjde det länge innan jag hittade tillbaka till skönlitteraturen och ens orkade läsa vad andra skriver. Skrivandet har jag inte hittat tillbaka till än helt och hållet, skriver inte ens för byrålådan längre. Jag har tappat det nånstans på vägen. Startade en blogg för att åtminstone skriva NÅNTING som var jag och inte mitt jobbjag, men ledsnade helt för jag orkade helt enkelt inte hålla igång den. Det blev ett tvång helt enkelt att skriva den. Jag tror att om man skriver mycket i jobbet eller i skolan så räcker inte ens hjärna riktigt till för att skriva andra saker också. Och det tar tid innan man hittar tillbaka igen, men det går. Konstigt tips kanske men Stephen King har skrivit en bok som i svensk översättning heter "Att skriva". den är GRYM och fick mig att få tillbaka inspiration igen och dessutom ger den en massa praktiska bra tips om hur man skriver berättelser (dock inte posei...).

2010-07-20 @ 10:01:02
URL: http://tonsa.blogspot.com

Tyckt av: GINA (fotoblogg)

Svar: haha ;)

böckerna är jättebra!

prenumenerar inte längre ;p

2010-07-20 @ 12:31:14
URL: http://fotografgina.blogg.se/

Tyckt av: Malin

av: tack så mycket Bina!

Den brukar vara omtyckt :)

2010-07-20 @ 17:27:47
URL: http://newyorkneversleeps.blogg.se/

Trackback