Just nu ligger jag i sängen, är ganska pigg och lyssnar på Lasse Lindh. Det är jättelänge sen jag lyssnade på Lasse Lindh. Jag minns sommaren innan jag började gymnasiet, 2007, och jag gjorde inget annat än att lyssna på Lasse och tänka på gult och prickigt. Jag tyckte att han var bättre än Håkan Hellström, jag tyckte om det nya jag hörde i hans röst och jag tyckte att hans texter var underbara. Numera känner jag ibland att han var lite för mycket "Håkan Hellström-wannabe" för han lånade hans publik så mycket, och i några år tröttnade jag på Lasse Lindh. Men idag, precis här och nu, kan jag inte sluta lyssna på mina gamla favoriter. Jag pratar om låtar som Kom K, Fem enkla saker, Varje litet steg, Du skär och Radion spelar aldrig våran sång. Det var låtar som gjorde att man alltid tänkte på något eller någon. Antingen på sin tonår eller på Honom. Jag tycker om det hos Lasse. Han fångar, i och för sig precis som Håkan Hellström, både kärlek och tonår på ett bra vis. Men Håkan är lite mer tragisk, lite mer romantisk medan Lasse känns lite mer verklighetsbaserad.