Det luktar regn. Det är mörkt och ingen annan verkar vara vaken förutom jag. Det är jag och mörkret, gatuljuset och nattregnet. Jag älskar det, det har jag alltid gjort. Jag hade gärna öppnat fönstret mer, tänt en cigarett och lutat mig utåt och blivit blöt i håret. Men jag kan inte. Mamma ligger i vardagsrummet, snarkandes, och hon kommer känna lukten. Och jag vill heller inte riskera att röken åker in och når brandlarmet i alla fall. På dagarna är jag konstant trött, men det beror inte på att jag har vänt på dygnet utan snarare att jag mår dåligt, fysiskt som psykiskt. Men nätterna har alltid varit mina, därav namnet New york never sleeps. I am New York.

Från det att jag var femton och fram tills för några år sedan satt jag på msn vid den här tiden. Jag skrev och skrev och skrev, diskuterade, konversionerade. Och om jag inte gjorde det pratade jag i telefon vilket drog min mamma till vansinne. Jag tycktes behöva det där för att överleva. I först hand att överleva det ena och sedan, det andra, gick det till att överleva det som hade gjort att jag överlevt det första. Många säger att man inte vet mycket om livet när man är femton år. Jo, det vet man. Man vet lika mycket som de flesta femtonåringar. Man vet hur ett femtonårigt liv ser ut, vilket trettioåringarna och fyrtioåringarna, och till och med ibland vi nittonåringar, ibland glömmer bort. Man kan se tillbaka på sig själv och säga att man var dum, eller att man inte visste något annat, eller så kan man se tillbaka och minnas varför allting var som det var och inse att visst, vissa saker hade man kunnat göra något åt, och vissa andra saker inte. Ibland saknar jag att vara femton och allt vad det innerbär. Men jag vll inte träffa den som hjälpte mig överleva min vardag för jag har spenderat flera år till att försöka överleva honom. Och nu försöker jag bara leva.

Jag saknar förra sommarens sommarnätter. Jag saknar lukten av Axe och herrparfym. Jag saknar regnet mot fönsterrutan. Jag längtar till imorgon.