Om drömpojkar
Jag är inte en hopplös romantiker. Jag är knappast en romantiker, och om jag är det så är jag det snarare i smyg än officiellt. Allt som oftsat tror jag inte på livslång kärlek -inte sagt att jag inte vill leva livet ut med den jag älskar- men jag har svårt för att tro att människor kan älska varandra på det sättet i så många år. Det kan vara för att jag är skilsmässobarn, det skulle ju förklara en del. Men i alla fall. Jag tror heller inte på att det bara är en person som är menad för en. Visst kan man vara menade för varandra, men inte som ett universiellt mirakel utan snarare att man är som menade för varann eftersom man passar så bra ihop. Jag har aldrig ägnat mig åt föreställningar om hur Han ser ut. Om hur pappan till mina barn ser ut eller att han är brunhårig och har gröna ögon, eller liknande. Jag dras heller inte till en viss hårfärg eller en viss ögonfärg. Det enda som är i närheten är att jag kan träffa en person och bara veta. Jag vet att det kommer klicka, att något kommer hända, att känslor kommer växa och utvecklas. Oftast kan jag också veta om det kommer hålla eller inte.
Min syster var som fjortonåring helt övertygad om att hon skulle gifta sig med Robbie Williams, och då menar jag verkligen övertygad.
Jag: Du vet att det är flera tjejer som säger så va?
Hon: Ja, men jag kommer att göra det!
Och om hon inte skulle få Robbie, ja, då skulle hennes kille vara mörk och vara åtminstone 1.80 -1.83 lång. Jag har själv aldrig tänkt så. Visst har man tänkt att ja, det skulle vara bra om han tyckte om det här och det här för i slutändan ska man ju ändå umgås med varandra. Då måste man tycka om samma saker, i alla fall några, och några intressen får man ha för sig själv. Men jag har aldrig målat upp de här bilderna, inte så att jag själv velat ha dem.
När jag träffade Tobbe 27 juni förra året var det något som drog mig till honom, även om jag kanske ändå inte riktigt visste, så som jag skrev ovan. Men efter några dagar med smsande (han smsade som en galning) så kände jag att jag ska ge honom en chans. Och det har gjort att vi är där vi är idag. Med tiden har jag också insett att han har många egenskaper som jag har skrivit om. Jag började nämligen skriva redan när jag var sju-åtta år hemma. Varje kväll skrev jag på böcker och noveller, och detta intresse har följt mig med åren. Jag skriver inte så ofta just nu, men jag har försökt särskilt mycket med just en story de senaste fem åren, där en av huvudpersonerna har egenskaper som Tobbe är väldigt lik. Är det att måla upp en bild av vad man vill ha, att se in i framtiden, eller en slump? Eller är det bara jag som lägger ihop det här helt själv?
Huvudpersonen är en sådan där lugn, cool kille med ett särskilt förflutet. Han kan säga ganska smarta, liksom visa, saker och av någon anledning ställer han upp som satan för den andra huvudpersonen. För henne är han den enda som förstår, och den enda som kan hantera henne.
Hans utseende är dock inte så likt Tobbes. Han har slitna jeans, piercingar i underläppen och en cigg bakom örat.
Men hur jag har målat upp honom, hur han är och vad han gör och när, är ganska likt Tobbe. Kusligt!
I alla fall. Målar man upp målbilder ända från man är liten av en framtida partner för att sedan leta efter den, vissa mer desperat än andra, eller hittar man den när "det är dags"? Finns det en kraft över oss som bestämmer det? Eller does love only happen?
(Jag tror på det sista)
PS: Tänk om man ska gå runt och leta efter en viss sorts person hela livet. Det är ju nästan omöjligt att hitta någon då om man är för kräsen, man blir en heartbreaker. För någonstans kan man fortfarande få känslor för folk, men det går inte att leta efter DEN hela livet eller? Man missar ju jättemycket genom att göra så. Man kanske går miste om just sitt livs kärlek bara för att man letar efter något annat! All kärlek är bra kärlek.
Shout it!
Trackback
