Med Tobbe har jag inte bara haft mitt hittills längsta förhållande, utan även det förhållande som har innehållit mest ren kärlek, vänskap, uppriktighet och som dessutom har varit ett sunt förhållande. Visst har vi precis som andra par haft svackor, för eftersom relationer går upp och ner gör ju även förhållanden det. Men vi har alltid hållit ihop, gått igenom saker tillsammans och jag är väldigt tacksam över tålamodet Tobbe har haft när jag mått dåligt. På så vis vet jag att vi kan klara allt med varandra. Allt. Vi pratar inte bara utan vi lyssnar mycket på varandra. Om jag har en svartsjukekänsla i kroppen kan jag berätta det, men säga "jag vet att det är löjligt, det är fel och jag litar på dig. Men känsla i kroppen är bara obehaglig". På så vis undviker vi mängder av onödiga bråk. Vi möts med allt.

Varför jag skriver det här är för att jag inte alltid visar hur tacksam jag är för Tobbe. Jag hade för några veckor sedan ett ganska stort wake up-call och jag insåg att jag måste visa mycket mer, ge mer av mig själv. Av någon anledning har det lett till att vi är lyckligare än någonsin med varandra just nu. Det är helt underbart. Många säger att nykärleken, eller förälskelsen, försvinner -oftast runt 1 år-perioden- men jag känner snarare att den har kommit tillbaka på något vis. Den har legat och vilat ett tag för att sedan komma tillbaka, låta oss förstå exakt hur mycket vi faktiskt älskar varandra och hur mycket vi vill att allting ska fungera - hur mycket vi vill spendera livet med varandra. Och det gör oss lyckliga.

I helgen mådde jag dåligt. Jättedåligt. Vi bestämde oss för att jag skulle åka ner till Skövde och tanken var att vi skulle umgås med hans kollegor. Men jag visste inte att jag skulle må så dåligt som jag gjorde och Tobbe bestämde sig för att vi blev hemma. Istället kollade vi på tecknat, åt jättegod mat och han lät mig gråta ut på hans axel. Kanske är det inte alla som förstår det. Men jag har alltid haft svårt för att gråta, jag har aldrig kunnat gråta hur som helst som jag vet att vissa kan -inte ens som barn har jag gjort det. Att jag kan bryta ihop exakt hur jag vill framför min pojkvän betyder jättemycket för mig. Och i den stunden är han helt underbar och han är en sån jävla klippa. Jag vill inte visa mig svag, jag vill visa mig stark och jag tror många känner igen det hos mig. Men att kunna släppa allt det där och bara låta mig själv må dåligt och krama honom hårt betyder mycket för mig.

Tobbe gör mycket för mig. Han betalar tågbiljetter, mat och sådana saker när jag inte har råd. Han skippar att göra vissa saker ibland för att ta hand om mig (fastän jag önskar att det inte var så) och han gör mycket just för att jag ska må bra. Jag behöver känna att någon ställer upp för mig när jag behöver det och det vet jag att han gör. Och jag är evigt tacksam för det, för det finns inte många sådana människor.

Tobbe är den jag älskar att vakna bredvid varje morgon. Även om jag kanske är småtjurig för att han kan ha tagit täcket, eller jag har känt mig utputtad ur sängen, eller jag har ont i nacken, eller jag håller på att trilla ner på golvet eller ja något, så älskar jag att vakna där varje morgon. Precis när kroppen håller på att vakna vill jag alltid trycka mig själv hårt intill honom och jag kramar honom hårt, och jag pussar på honom lite då och då fastän munnen känns helt torr. Tobbe är den enda jag sannerligen har velat ha barn med; satt upp nödplaner ifall jag skulle råka bli gravid, planerad hur jag vill uppfostra min barn med osv. Han är den enda jag kan, trots hans val av yrke, och som jag sannerligen tror att jag kommer kunna och kan tänka mig att leva livslångt med och det är med han jag vill göra alla äventyr i livet med, med honom vid min sida.

Jag har haft pojkvän förut. Aldrig har jag kunnat se min framtid med någon så tydligt som jag gör med Tobbe.