att göra något för sig själv
För omkring ett år sedan började jag tredje året på gymnasiet, och bara efter två veckor höll jag på att gå in i väggen. Jag har alltid tänkt på det som att jag höll på att bränna ut mig hela trean, men när jag tänker efter närmare började det redan i tvåan. I tvåan började jag må illa så fort jag åt mig mätt, fick ökade ångestattacker och mådde allmänt dåligt när vi var inne i bamba -ibland kändes det som om jag skulle bryta ihop. Det är ingen i min klass som har vetat det, för jag bet ihop och la undan det för att inte uppleva den känslostorm som höll på att anfalla. Jag försvarade mig själv. Att jag mår illa så fort jag äter mig mätt kan fortfarande hända. Det är inte ätstörningar som pågår för jag har aldrig tänkt i dem banorna, utan det är snarare situationer där jag känner en press på mig. Jag blev nästan tvångsmatad på dagis när jag var liten, så det finns många förklaringar till det. Under tvåan hade jag också en kompis som mådde jättedåligt, och jag tar så oerhört lätt till mig av andras känslor så jag själv mådde dåligt. Därför ökade mina ångestattacker och jag var till slut tvungen att bryta kontakten med honom.
Jag har alltid sett tvåan och trean som två helt olika saker, men inser nu att det som hände i trean kan vara en följd av tvåan. Jag kanske aldrig fick återhämta mig riktigt. I alla fall:
I trean fick jag lära mig att ständigt hindra mig själv från att ta på mig för mycket. Jag är så oerhört engagerad och vill vara delaktig i allt och det funkar inte om man håller på att gå in i väggen. Jag hade ett kontrollbehov över vår tidningsprojekt som vi hade i journalistiken, men även där fick jag ibland tänka Nej, jag är sjuk. Jag får lov att vara hemma och de andra får fixa resten. Jag valde också att inte engagera mig i elevrådet det året, vilket jag hade gjort tidigare. Delvis var det för att jag inte var nöjd med hur saker och ting gick till i skolan, skolledningen men också var det att det skulle ta så oerhört mycket kraft, energi och tid ifrån mig. Likadant gjorde jag i kursen Expo. Självklart läste jag kursen men jag höll tillbaka att göra vissa saker som skulle ta upp min fritid just för att jag annars skulle ta på mig alldeles för mycket. Och jag var nära på att godta att få vg i kursen, men till slut fick jag ett mvg för jag insåg att jag hade ändå presterat på den nivån -även om jag lämnade skolan i skolan och inte tog med det hem.
Men jag ska säga att de viktigaste av läxorna jag lärde mig, lärde jag mig under våren. Jag vet nämligen inte om skolan var en sådan stor press ändå, förutom att jag verkligen ville ha mvg i majoriteten av mina ämnen. Men under våren bubblade 10 år gamla saker upp, en sorg som jag inte har tagit tag i på 10 år. En natt i våras bröt jag ihop i min pojkväns famn och grät för alla 10 år. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Med det öppnade jag upp en port i mig själv och har nu en sorg att bearbeta. Det första jag lärde mig var att det är okej. Det spelar ingen roll hur många gånger någon har sagt det, hur mycket jag själv har vetat det utan nu kände jag själv att det var okej. Det är okej att sörja och det är okej att gråta.
Det andra jag lärde mig var hur viktigt det är att göra saker för sig själv. Jag har alltid vetat det, och jag har alltid haft jättelätt för att hantera stress och press men som utbränd klarar man inte det så bra. Att jag är så engagerad som jag är gör att jag sätter en press på mig själv, att orka göra massa saker och att alla saker ska bli lika bra. Att det inte ska finnas några misslyckanden. Jag har dessutom alltid varit sådan att jag gör saker för mig själv. Det spelar ingen roll om jag gör något för någon annan för jag själv måste må bra av det. Man ska aldrig göra något man mår dåligt av. Det var därför som jag vissa dagar, när jag absolut inte ville gå till skolan för att jag bara mådde dåligt, såg på flera avsnitt av Criminal Minds eller Dexter. Det fick mig avslappnad och att kolla på en serie gör knappast att man känner någon press på sig själv.
Jag har tidigare nämnt att jag inte är tröstshoppar-typen. Det är jag inte heller. Men när jag brände ut mig påverkade det mitt förhållande och jag och Tobbe har verkligen kämpat för att få allt att fungera. I över ett halvår. En helg när Tobbe var uppe skulle jag shoppa lite inför studenten... som skor, klänning osv. Det är en av de bästa helgerna vi har haft under hela våren. Jag hade 3000 kronor i plånboken och slapp tänka så mycket på priserna. Jag unnade mig något. Det är jätteviktigt. Vi gick på stan i Göteborg tills längre än fötterna värkte och jag var på topphumör hela helgen. Det är något av det bästa vi har gjort.
Men det låter konstigt att uppmuntra till shopping för att må bättre. Men ibland köper jag en godispåse för min egen skull. Det handlar om att inte alltid tänka på att man kan bli tjock, eller att man inte har råd. Man kan inte få må dåligt för allt man gör så länge man egentligen gör det för sig själv. Man ska må bra för saker man gör för sig själv, och man ska bara göra saker man mår bra av. Det är jätteviktigt att unna sig en helg framför tv:n om man inte känner för att gå ut, och det är jätteviktigt att unna sig en pizza om man inte vill laga mat. Om man bara tänker på sitt miserabla liv, så kanske det är så man upplever det hela tiden. Unna dig!
Shout it!
Tyckt av: Tove
Mycket bra skrivet och mycket tänkvärt!
Ha så kul på Equestrian, Neeeej då, jag är inte avundsjuk :P
Trackback
